tisdag 22 juli 2014

längtan efter att vara medelmåtta

Vi pratar. Vi pratar filosofi och politik och debattartiklar som skrivits. Vi pratar om vad vi åt till frukost och huruvida det är varmt nog att gå utan jacka. Vad hen tycker om någon, om en film.

Tjejer pratar så jäkla mycket. Vi är super-tränade i social interaktion, plågade av år i skola och samhälle som lärt oss att niga och nicka, skvallar och diskutera. Ni kan fråga vem som helst, jag lovar! Och där står kvinnorna i köket och bara tjattrar / De kan prata i timmar i telefon, jag förstår inte vad de pratar om?! / Kan vi inte bara få lite lugn och ro här för en gångs skull? /  Du vet hur tjejer är.

Jag har ett gäng vänner vilka ser sig som kvinnor och är fruktansvärt intelligenta. Alltså ni förstår inte, de är stjärnor. De kan saker om allt mellan himmel och jord. En del läser på universitetet, en del läser hemma på kammaren och en del ser varenda fotbollsmatch som går på TV - mycket till min förundran. De talar fritt och öppet. Vi har givande debatter och ilska argumentationer och djupa samtal. Men när en man kommer in i rummet, sammanhanget, samtalet så händer det något direkt. Ansikten vänds, rösten anpassas, åsikter tonas ner eller upp. Någonting knappt märkbart.

Det är värt att fundera på om en inte har gjort det redan, hur dynamiker förändras och den självklara samtalsledaren utsetts. Det finns undantag så klart, men jag rör mig huvudsakligen bland feminister och normbrytare - God bless you - av diverse slag, och kan räkna undantagen på en hands fingrar.

Har du lagt dig i en diskussion någon gång och sen blivit ställd mot väggen och tvingad att redogöra för ditt politiska program trots att diskussionen bara gällde förskolans öppetider? Har du sagt att du tittar på fotboll och sen känt att du behövt berätta allt du vet om sporten? Har ribban varit högre för dig som deltagande än för grabbarna? Det är lustigt det där. Hur mycket en måste kompensera för sin könsidentitet som kvinna.

Mina experter till sisters kan hävda sig. De kan allt som en behöver veta om X innan de ger sig in i ett samtal. Snackar en grabb om Catcher in the Rye så kan jag lova dig att min vän läst allt som Salinger skrivit. Pratar gänget simning så har min vän varit elitsimmare i flera år. Jag säger inte att min umgänge enbart består av genier men jag hävdar att de kvinno-identifierande vänner jag har generellt vet mer innan de yttrar sig. Inte att de nödvändigtvis vet mer än de man-identifierande men att de så att säga - tänker först och pratar sen - 

Inom feministiska kretsar hyllas ofta starka kvinnor. Med rätta, som de förebilder de är. Men det är en sorg att inte få vara lite halvdan och jag vill bara hylla alla medelmåttor lite granna idag. Det är en sorg att kvinnor straffas hårdare för sina brister och inte vågar ta ut svängarna, ta risker, hävda sig och göra sig hörda på samma sätt som män kan. Förutsättningarna för kvinnor och män är olika och de ges olika möjligheter. Även om det i mycket är teoretiskt möjligt för kvinnor att göra samma framsteg och val som män så finns det en mistro som gör det svårare. För varje offentlig person, förebild och hyllad kvinna finns en stor grupp kvinnor som hoppade av på vägen. Som var mer känsliga för kritiken, påhoppen, misstron.

Det finns prestige och värde i att kunna allt, veta allt, vara påläst och frispråkig. Men det finns inget mänskligt misslyckande i att inte göra det, att kunna allt och ändå ha en åsikt. Att inte vara proffs men medverka likväl. Högsta nivån kan inte, bör inte, får inte vara standard. Genom att kritisera kvinnor hårdare än män lär vi oss den dubbelstandard som råder. Genom att kommentera på "kvinno-experter"s utseende, uttryck och privatliv lär vi oss att det inte räcker med kunskap. Att någonting ytterligare alltid kommer att krävas av oss. Drömmen om den perfekta kvinnan, sagoväsendet, mystisk och förförisk. Som kvinna är det lättare att vara bäst man för jobbet än en okej man för jobbet - det är i mellanskiktet vi sorteras ut.

Jag önskar givetvis att vi behandlade folk i allmänhet lite mer efter person och kanske till och med inte alls utefter kön och/eller könsidentitet. Men det är ju en vision som jag inte lär så se i verkligheten på bra många år. Kan vi kvinnovarelser tillsvidare våga misslyckas, erkänna våra misstag och inte låta dem styra våra liv. Kan vi sänka ribban för oss själva och systrarna med vetskapen om att vi omedvetet dömer hårdare och orättvist. Det handlar inte enbart om att kvalificerade kvinnor ska få den position de förtjänar, det handlar om kvinnor på alla nivåer. Kan en få vara sådär, och uppfattas som sådär, så tror jag att saker kommer börja hända.



tisdag 15 juli 2014

Alltid kränkt, aldrig kränkt

Alltid så är det någon i rummet som blir lite obekväm. Aldrig politik (ekonomi eller religion) diskuteras om stämningen ska hållas på topp. Gott humör. Ändå envisas jag med att göra min åsikt känd och på det viset irritera någon. Som liberal är det alltid någon som tycker något om ens politiska ställningstagande. Nej men det behöver vi inte diskutera! (Okej inte skolpolitik. Inte politik.) Trots att du är Folkpartist! (Har ej tatuerat in partiprogrammet och representerar bara mig själv.) Men sluta vara så PK!!! (Var det inte i förra meningen du anklagade mig för motsatsen?) - Det blir så svårt, att hålla koll på kritiken och stämningen.

Jag vet inte varför, men det är någonting med önskan om frihet som är provocerande. - inte för att raljera nu -  Jag är ärligt i ovisshet om varför liberalismen upprör. Som att det finns en oro över att människor inte kan välja själva, som om rädslan är stor att vi skulle välja fel om vi fick utrymme att göra fria val. 

"Extremister från både höger och vänster pekar ut liberalismen som den stora fienden. Är liberalen inte en småborgerlig PK-liberal, är han eller hon en besserwisser eller en hänsynslös bombliberal. Oavsett vad man stör sig på är liberalen en tacksam måltavla." (Madon, 2014)

Det är lätt att ge sig på någon som inte slår tillbaka. Någon som tror att du har rätt till ditt hat och ditt motstånd. Att hata liberaler är inte att slå på någon som redan ligger, det är att slå på någon som inte är med i fighten. Oviljan att diskutera politik med liberaler går hand i hand med den ogrundade kritiken, det blir jobbigt om boxningssäcken en slår på börjar prata, liksomDet finns så mycket som behövs kritiseras och vridas och vändas på med liberal politik och med liberalismen. Men det är trots briser och med utvecklingspotential, en mångfacetterad ideologi som inte kan avfärdas eller omfamnas i ett svep, beskyllas eller hyllas för någonting i sin helhet. 

"De är män, liberaler och vita. Det är lätt för sådana som dem att sitta på sin kammare och skylla Sverigedemokraternas skräll på de som vänder ryggen. Det är lätt att ha den inställningen när man är den som SD, Front National, Ukip och Gyllene gryning älskar. "

För ett tag sedan så skrevs en artkel på Nyheter24 av Irena Pozar, citerad ovan. Den blev så länkad på sociala medier som ingen annan artikel från den sajten tidigare blivit (eget överslag). Pozar skylde SDs ökade popularitet på liberalerna (alltid refererade till i plural, som en oformlig ljusblå massa). Hon menar att liberalers kritik av vänstern är illa dold sympati för Sverigedemokratierna och att det "stödet" är anledning till SDs ökade väljarstöd. Men hur läskigt det än må vara så beror SDs ökade stöd inte liberalers tro på yttrandefrihet utan på att det finns fler som sympatiserar med SDs politik. Djupt obehagliga och odemokratiska och intoleranta åsikter, politik som skulle vara direkt skadlig för samhället, personligt djupt stötande och som aldrig ska få påverka en demokrati, men som finns. 

Att skylla de här åsikterna på liberalernas yttrandefrihetsstöd är att hävda att människor inte kan och bör tänka själva. Att någon borde ingripa i funderandet. Det finns våld i Svensk politik och Extremism som kan arbetas mot från statligt håll. Våld och frihetskränkningar är aldrig demokratiskt. 

Jag tror att människor har kapacitet att fundera på samhället, sina egna liv och sin omgivning. Och de kommer att komma fram till olika saker. Grundprincipen för att det här funderandet ska kunna ske är ett samhälle där lika förutsättningar ges alla. Ett samhälle som präglas av respekt och individuella friheter. Om en funderande individ kommer fram till en ideologi som förtrycker andra människor så kan inte den ideologin implementeras i ett demokratiskt och öppet samhälle. Det blir alltså naturligt att göra motstånd mot Sverigedemokraternas rasistiska politik men förblir odemokratiskt att neka dem deras varande. 


En sak som kan lugna mig och kanske den liberal-kritiska vänstern som backar upp Pozar är att liberalismen inte har några vänner i SD eller andra nationalistiska partier heller. Liberaler står upp för mänskliga rättigheter och friheter och har inga vänner alls. De ställer sig liksom emot all typ att funderingsinskränkning och frihetsberövning. Något som rasism, homofobi, sexism etc. ägnar sig åt på heltid. Att vara liberal är inget bra sätt att bli poppis på, varken hos akademikervänstern eller nynationalismen.

Jag blev lite ledsen över att bli beskylld för så mycket misär och intolerans som liberal, nästan lite kränkt. Men jag samlade mig, insåg att jag inte kan göra annat än tacka för kritiken, försöka göra antirasismen som del av liberalismen synligare än idag (där finns uppenbart ett PR-problem) och fortsätta traska på, som debattens eviga men gladlynta syndabock. 


torsdag 12 juni 2014

hey Europe!?

Hej igen, hur mår ni nu då? Är allt okej? Jag tänker mig att ni kanske hämtat er från chocken som valresultatet #europeanelections förde med sig. Att ni har gått tillbaka till vardagen, jobbet, skolan, lovet, rastlösheten. Ni kanske inte ens valvakade? Jag gjorde det då inte, jag var på pub och litade på vänners sms-uppdateringen samt på att hinna hem i tid till att det slutgiltiga resultatet offentliggjordes. Så kan det ju vara, så klart, men obehaget som kom med siffrorna har inte lämnat mig några veckor senare. Jag kan inte "gå vidare" just nu, eller låtsas som ingenting har skett.

Jag kampanjade i förra EU-valrörelsen för fem år sedan. Jag var en sådan där aktivist, idealist; demokratikämpe kanske till och med i min egen mening. Till det här valet nöjde jag mig med att bita nervöst på naglarna, gilla lite aktivism på Facebook och gå till vallokalen. Tiderna och förutsättningarna förändras får en anta. När jag stod på Sergels Torg 2010 och delade ut flygblad så frågade en vresig herre mig varför han skulle rösta. (Du kritiska själ, jag har inte glömt dig.)

Vad skulle det tjäna till?

frågade herren Linnea, 14. Jag gav mig på ett brandtal och samhällsengagemang, deltagande, demokrati, men han tittar bara trött på mig, för ovanlighetens skull inte på grund av min ringa ålder, utan trött över att höra politiker prata, trött på att se engagemanget han en gång delat brinna men som han sett inte leder någonstans.

När jag fick se siffrorna efter valet så kände ja mig precis så trött och desillusionerad. Jag kände att så mycket kan förloras, så lätt, och att ingenting vi gör möjligtvis kan föra oss i en annan riktning. Som om samhället av egen vilja drar sig mot självförstörelse och katastrof. Som om aktivismen hos någon engagerad bara är en typ av ungdomsrevolt.

Men engagemang leder någonstans och även med självgoda/intoleranta/våldsamma/tvivlande/otaktiska/respektlösa/pålästa/obekväma aktivister kommer  någon typ av förändring. Tyvärr, ibland. Även om samhället är eller må vara toppstyrt och hierarkiskt och ojämlikt och orättvist och så reflekterar styret i fungerande demokratier folkets oro och förväntningar, värderingar och övertygelser. Att nationalismen har gått så mycket framåt i Europa är oroväckande inte för att Sverigedemokraterna har putsat på sitt yttre utan för att en stor del av befolkningen delar nationalistiska värderingar. Vi ska inte tro att människor är oinformerade. Och antalet Europabor som tror på en stark nation, nationers särart och egenvärde och har en rasistisk syn på medborgarskap och rättigheter, ökar.

Jag hoppas att ni gör mer än att bita på naglarna inför riksdagsvalet i september. Jag hoppas att anti-rasistisk och progressiv politik får spridas och att nationalismen inte får fäste, att politiken inte får utrymme att inskränka på rättigheter, friheter och människovärde. Vi kan vara oroliga. Vi bör läsa historiaboken en extra gång och prata om värdet av (den absoluta nödvändigheten av) tolerans och öppenhet. Och dessutom vara lite mer som ungdomsaktivister, hitta tillbaka till idealisten och kämpa emot politisk depression, för det är nu och mest och mer än tidigare nu som engagemang kan göra skillnad.




söndag 11 maj 2014

Initiativet som krävs - en önskelista

Feministiskt Initiativ. Kan vi tala om F!?
På ett sätt som inte är förlöjligande eller nedlåtande eller invirat i ramsor av kvinnoförakt.
Respekt för oliktänkande ni vet, och folk som tycker likadant.


Jag läste nyligen den här artikeln skriven av Shora Esmailian och publicerad hos Dagens Arena. Det är kritik av F!s politik från vänsterhåll. Esmailian menar att klassanalysen är bristande och att Feministiskt Initiativ kommer att springa borgerlighetens ärenden i riksdagen. And I quote


"Inom ramen för denna puttrande trevliga humanism sätter FI olika förtrycksordningar vid sidan av varandra, parallellt och med samma tyngd. Som om homofobins rötter och historia skulle vara likvärdig med rasismens, eller dynamiken i diskriminering av funktionshindrade densamma som den i exploateringen av arbetet."

Härligt med puttrande trevlig humanism tänker jag. Schyst att någon talar om förtrycks samverkande mekanismer. Och du säger att de har en urvattnad kritik av kapitalismen också? Utmärkt. Vad som händer i den här artikeln som jag förundrat mig så mycket över är precis samma sak som en av anledningarna att jag inte ser feminismen som nödvändigtvis sammankopplad med vänstern. Sexism och ovilja att sätta kvinnoförtrycket högst upp på agendan kommer från alla håll och kanter. Det tåls att säga, om och om igen, att feminismen är mångfacetterad och att inneboende debatt och diskussion är ett tecken på liv. Vänstern får problem med feminismen för att feminismen sätter kvinnoförtrycket först eller som vissa intersektionalistiska feminismer, däribland Feministiskt Initiativ, sida vid sida av klassförtrycket. Feministiskt Initiativ saknar inte klassanalys, de tycker inte kapitalismen är strålande även om de skulle glädja mig. Men de jämställer en analys med en annan och låter den feministiska analysen ta plats. 

Det är skillnad på höger och vänster och som liberal är feministiskt initiativ som ett vänsterparti inte ett alternativ. Men jag är imponerad av den otroliga kraft som finns i deras rörelse och jag sympatiserar med den feministiska grundsynen och analysen. Det gräsrotsengagemang som får partiet att synas överallt, den bästa grafiska profilen inom politiken på länge, den hjälp ni erbjuder unga feminister i form av argumentationsguide och information. Jag önskar att det fanns mer av en politisk platform med konkreta politiska förslag, men F! är ett parti fortfarande i startgroparna, med informationsspridning som ett av sina politiska mål. You go sisters, make me proud. 


När jag läser om F! blir jag ofta besviken. Från höger kommer kritiken om konkret politik, från vänster kritiken och klassanalysen. Från alla håll och kanter kritiken om "en bortkastad röst" och "enfrågeparti". Inte allt för sällan "kritiken" om att F! vill att alla ska bli könlösa eller tvinga kvinnor att sjunga kampsånger. Jag önskar ett samtal med Feministiskt Initiativ för jag är intresserad av vilken konkret feministisk politik som kan genomföras och komma överens om, även över parti- och blockgränser. 

Jag önskar att strukturellt tänkande kunde genomsyra debatten och information kunde göras tillgänglig. Jag önskar också att F! utvecklas i en riktning som inte förnekar en mångfacetterad feminism. Som inte förnekar liberalers arbete för ett jämställt samhälle eller ifrågasätter vårt engagemang. Som inte skrattar bort en historisk kamp med "borgarsvin". Ni vet, systerskapet måste gå djupare än politiken. Som tar vara på de frågor där vi kan enas, så att någonting kan göras, så någonting någonsin kan förändras. 

Det var allt för mig idag, cheers ladies. 


















läs också, feministbiblioteket om f!

lördag 26 april 2014


Jag har helt och hållet tappat intresset för alla som inte är jag. Nu har jag block fyllda av självporträtt i varierande kvalitet och kämpar fortfarande med koncentrationen inför sista veckorna av termin två.
Jo väl, vi tar oss alla an livet + #unselfie på olika sätt.

torsdag 17 april 2014

Du behöver hjälp.

Jag har tänkt igen, ni vet som en gör, och det är en trevlig sak i mina tankar idag. Jag har fått så mycket hjälp. Så många människor har engagerat sig i mitt liv, så många har oroat sig över mig, så många har försökt att göra det bättre för mig. For better for worse. Det är ju aldrig kul att oroa någon som står en nära.

Även om jag önskar att kämpandet för ett liv utan ångest hade börjat tidigare, för att undvika en del panik och sorg, så är det igång, och kampen fortsätter. Men sen är det ju så det är så att för många som traskar runt i sina ångestfyllda liv eller har en vardag utan riktig glädje så säger någon till slut Men, du behöver ju hjälp, skaffa hjälp, kanske ryck upp dig. De bryr sig väl, även om de inte kommer ut rätt alla gånger. Vi vet ju att rycka upp sig inte alltid finns på kartan, men det finns saker en kan göra.

Sen jag flyttat till London och fått möta "psykiatrin" eller sjukvården här så har det slagit mig hårt hur svårt det är att ta reda på vart en ska vända sig för att få prata med någon, utan personliga rekommendationer, och hur svårt det kan vara att öppna sig för någon en inte litar på. Så jag känner att mig tvungen att dela med mig.

Här har ni vad jag vet, i alla fall till viss del; vad en ung tjej med ångest kan göra i Stockholm. En del har jag erfarit, en del har jag inte haft kontakt med och en del har jag hört om eller stött på genom andra. Jag vet ju liksom inte allt, men jag förstår hur viktigt det är med stöd. Huvudsaken är trots allt att det finns hjälp att få och det är viktigt att ta emot den hjälpen. Be en vän att ringa till psykologen, men gå dit.

Skaffa dig ett syskon; Tjejzonen har storasyster-program för de som definierar sig som tjejer 12- 25. Bor en i Stockholm så kan en få träffa en syster live, ta en fika, prata, få stöd. Men det finns också volontärer som jobbar via chatt och Skype. Ibland är det enda en behöver veta, att någon, vem som helst, vill lägga sin tid för att få en att må bättre. Eller att träffa någon som inte är skolkurator. Det är ca. 10 år mellan lillasyster och storasyster och det kan hjälpa att höra att livet går vidare efter gymnasiet. Läs mer HÄR

Det finns också storasysterföreningar som arbetar specifikt med sexuellt våld: här

Hitta ett sällskap; Svenska ÅngestSyndromSällskapet må ha ett deppigt namn men de har information om vad ångest är och innebär. De har också en stöd-chat under vissa specifika tider, onsdagar och söndagar. Medan jag får paniiiik är ett "uttryck" så kan det vara riktigt lättande att få information om hur en fungerar och inse att det finns många i sin situation. Chatten hittar du här

Yeah BUP; Kanske har du som jag dåliga erfarenheter och berättelser på lager om BUP. Det är kasst. Men sanningen är att det finns bra och dåliga psykologer och bra och dålig hjälp. BUP må ha organisatoriska problem men hos dem finns den del riktigt bra psykologer och hjälp att få.
Vill du träffa en psykolog eller psykiatriker så kan en antingen bli skickad till BUP av kurator/skolsköterska eller allmänläkare men du kan också söka helt på engen hand. Gör det. KRÄV sen att få byta psykolog om hen inte förstår din situation. KRÄV att få en utredning om du vill ha det, speciellt om det gäller koncentrationssvårigheter eller sociala problem för det kan vara riktigt jävla jobbigt i den skolmiljö vi alla pressas in i. Men det kan också ta ett tag att vänja sig vid att gå hos psykolog, så ge det en chans. Hata inte alla även om det är lockande. Tycker du inte att du "kvalificerar" för en psykolog? Skitsnack. Mår du dåligt ska du ha hjälp. Mår du "bara lite dåligt" så kommer det gå snabbare att komma tillbaka. Är du under 18 ska du inte behöva betala någonting. Är du över 18, se till att de stämplar ditt högkostnadskort. Hitta din mottagning HÄR
Om du är över 18 så finns det BUP- öppna ungdomsmottagningar att upptill 25 att finna HÄR

Mår du akut dåligt eller måste ha hjälp NU så finns det en akutmottagning. Akutmottagningar är läskiga men viktiga. De har öppet alla timmar om dygnet. Är du under 18 gå HIT, är du över 18, gå HIT.  Låt ingen behandla dig illa, du har all rätt att besöka mottagningen och gå så fort du känner dig obekväm (undantagsfall - självmordsrisk men i fall sa är fallet sök hjälp nu, det finns en hjälplinje som en kan ringa akut också: Nationella Hjälplinjen, Tel. 020 - 22 00 60
Öppet alla dagar 13.00-22.0 ). Har du gått till en akutmottagning kan du också kräva hjälp, att på prata med en psykolog och läkare, ingen ska vifta bort dig, det är svårt nog att ta modet till sig att gå dit. 

Ericastiftelsen; Det är extremt lång kö hos BUP, inte alltid men ofta och beroende på vad dina problem är. Det kan vara deppigt att känna att det inte finns hjälp direkt, när en behöver det. Skaffa en storasyster och hjälp på andra sätt, men sök också till privata mottagningar som jobbar i samarbete med landstinget och därför erbjuder kostnadsfri terapi för ungdomar. Som Ericastiftelsen. De här mottagningarna har inte möjlighet att ta emot alla sökande, men de kan ta emot några och chansen finns att du snabbare får hjälp. Läs mer HÄR

Stockholms Centrum för Ätstörningar; Det säger sig själv. Lider du av en ätstörning, sök. I stort sett den enda större kliniken i Stockholm för drabbade. Men här finns en lista på andra mottagningar en kan söka till i länet. De ha också information om mottagningar i andra delar av landet. Du kan bli hänvisad dit av läkare eller psykolog men kan också göra en egenanmälan HÄR. Är du oäker på om du har en ätstörning? Ångest nästan varje måltid? Upprepade försök att gå ner i vikt trots "normalvikt"? Ditt värde beror på din vikt? Mmm you got it.

NEDA har ett ganska bra snabbtest, men sök hjälp direkt och låt en läkare se över situationen. De har också en massa information och fakta på sin hemsida, värt att kolla igenom. Ett problem för ätstörda är ofta att de ser sjukdomen som "normal", "vacker/nödvändig" eller att de inte ser problemet. Det är alltså viktigt att du söker hjälp på vänner och familjs inrådan även om du inte själv ser något problem. "Vad mycket du har gått ner i vikt!" är inte en komplimang, det är en varningssignal och något att oroa sig över.

Bli Fri; Riksföreningen mot ätstörningar Frisk och Fri har tips och råd, information och hjälp att få. De har en stödtelefon. De har stödgrupper. De har chattar på torsdagar.  De har mentorer. Och så har de stöd för anhöriga. Ni ser, de gör verkligen ett bra jobb. Det kostar att bli medlem men det är marginellt mer än vad självkostnaden på vårdcentralen. Det är en vettig investering om möjligt.

HBTQI-ungdom; världen är inte alltid så tolerant och hyfsad. Omgivningen accepterar inte alla och att vara ung HBTQI kan vara surt i sig bara på grund av andra. Hitta ett sammanhang där du är självklar. Där frågan inte är huruvida de andra "tolererar" dig utan vem du är, vad du har för dig och vad du vill göra med livet. Om en kurator, psykolog, läkare behandlar dig konstigt pga identitet eller läggning, byt omedelbart och sök till en hbt-certifierad verksamhet. Du kan anmäla läkaren för diskriminering också, det är inte rätt, en ska inte behöva gå till specifika mottagning för att bli respekterad.  RFSL har kuratorer och stöd också i fall en behöver samtalsstöd. 

Ring ring; Det går att ringa BRIS. Ni vet, de informerade om dem i lågstadiet och sen vågade ingen erkänna att de ville ringa. Mm, det går fortfarande att ringa. Är du under 18 år så finns de där för dig och din verklighet. 116 111, syns inte på telefonräkningen. De går att ringa om du är vuxen men orolig för något barn också, typ din lillasyster eller dotter, jag vet inte. Men de har koll och erfarenhet.

Lycka till! Det här är allt jag vet men i systerskaplig anda så önskar jag att ni slipper undvika den 'vårdtvist' som jag var inne i, och de historier både du och jag har hört om dålig vård eller brist på vård. Men att söka efter hjälp och vara på väg till bättring är en förbättring i sig. Så ja, ni kan ju höra av er om det e något. mail.linnea@gmail.com

Och "alla mina bröder" fastna inte i "riktiga män gråter inte"-fällan. Alla gråter och alla gråtande behöver en hjälpande hand. Kram kram


tisdag 8 april 2014

20 utan kris

Förra veckan fyllde Gabriella 20. En stor födelsedag som krävde ett litet lägenhetsfirande och charader. Av oss fick hon också ett platt piano, har ni sett ett sådant någon gång? En liksom rullar upp det. Jag var nog minst lika fascinerad av produkten som Gabriella. Ett stort grattis i alla fall, till Gaby, vi har bott tillsammans i ett halvår och aldrig har jag träffat någon så dedicerad och lojal som henne. 




lördag 5 april 2014

Shed some light

Jag kämpar vidare på universitetet. Trots en del långa uppsatser och presentationer så har vi några kreativa projekt. Jag snöade in mig på statement-konst och ljust-konst. Klippa-och-klistra-kulturen i mitt hem, alltså.








torsdag 13 mars 2014

#femmetopia14

Jag var i Stockholm för att titta på Femmetopia i helgen. Fjärde året i rad men första året utan mig så lite nervöst var det allt. Men det gick bra och jag är upprymd. En eloge till de flitiga aktivisterna, ett tack till alla besökare och ett tack till SILC som vi fick låna lokalen av. Mer om projektet kan du läsa här.
Ta också en titt på instagram #rivrollen och #femmetopia14
















Fotobloggar
Toppblogg.se